Sockerbiten kommer till världen, 39+0, lördagen den 20/8, klockan 20.08

Märker vid morgontoabesöket torsdagmorgon (38+6) att slemproppen börjat släppa. Tror aldrig att jag blivit så glad över lite slem, som är blodblandat dessutom. Jippi tänker jag, blod är lika med att nånting börjar hända med tappen så nu är det bara att vänta. Läser på lite om vad det egentligen innebär att slemproppen går, inser snart att det kan ta upp till en vecka iaf innan förlossningen kommer igång. Lite av en besvikelse men ändå skönt att nått händer. Jag som varit så inställd på att få redan för en vecka sen. Hör av mig till både mamma och Olle och berättar läget. Olle blir eld och lågor men jag som vanligt intalar mig att det nog inte betyder nått ändå, för att inte bli för besviken. Börjar få lite sammandragningar under dagen men inga onda utan mer sånna som jag har haft sen vecka 30 fast som försvann efter UVIn. Dock blir jag väldigt glad att dessa kommit tillbaka. Händer inget mer den dagen.

Fredagen kommer och jag har lite småsammandragningar under dagen. Var tänkt att vi skulle ut och kolla fyrverkerier och marknad på kvällen men jag var för trött och kände på nått sätt på mig att jag behövde snarare vila än ränna ute. Ligger i soffan och halvsover på kvällen, livmodern jobbar på fast inte med onda sammandragningar. Klockan 01 väcks jag ur en jättekonstig dröm av att det faktiskt gör lite ont under 2 sammandragningar som kom med ca 10 minuters mellanrum. Piggnar snabbt på mig och håller tummarna hårt. Vi börjar diskutera lite om hur vi ska göra med allt om det verkligen är på G nu. Går upp och fixar och donar lite i lägenheten. Börjar klocka med värktimern jag laddat ned till telefon. Är väääldigt oregelbundet, allt från 3 minuter emellan till 60 minuter. Har lagt oss i sängen och tänker att vi helt enkelt får se hur det utvecklas under natten om vi ska åka och lämna Freddie hos mamma eller inte. Ringer mamma och förvarnar henne. Vi somnar, jag lyckas sova var 10e minut ungefär mellan värkarna. Väcker sen Olle vid 05 och säger att det är lika bra att skjutsa hem Freddie till mamma. Vi sliter upp Fred mitt i natten, yrvaken men utan nån lessen min åker dem iväg och hos mamma får han flaskan och somnar snällt och beskedligt om, nu var kl ca 05.30 på lördagmorgonen.


Magen innan vi åker in

Under tiden som Olle är iväg och lämnar Freddie så börjar jag packa klart BBväskan och börjar samtidigt göra mig iordning, sminkar lite och fixar håret lite (ja, jag vet, fåfäng). Dock verkar det som att värkarna stannar upp nästan helt runt 8 snåret sen och jag tänker att ”Ja, jag kommer väl vara en av dem som går med förvärkar och falskt alarm i flera veckor nu säkert”. Jag sover iaf under den värkvilan som är ungefär på 2 timmar. Men sen kommer värkarna igång igen och ingen blir gladare än jag, dock är dem fortf väldigt oregelbundna. Kommer allt mellan 5 till 10 minuters intervall. Ringer upp till förlossningen 12.30 och berättar läget, hon säger att vi får komma upp när vi vill för att de har de så lugnt, full bemanning men inte många som ska föda. Det kändes väldigt bra eftersom det förra året var babyboom typ och det var snack om att man kanske inte skulle få plats på vårat sjukhus. Hon frågar hur ont jag har och jag berättar att de gör lite ont men absolut inget som inte är hanterbart. Käkar lite kräm och frukt och dricker nyponsoppa, försöker ladda upp för vad som komma skall. Känns lite mer på riktigt nu när jag pratat med dem på förlossningen. Fortsätter sen ligga och vila i sängen både jag och Olle. Runt 16 vaknar både jag och Olle till av ett högt knäpp ifrån min mage. Ställer mig upp och vattnet forsar nedför benen och lämnar pölar in till toan. Vilken deja-vu! Exakt samma scenario som året innan med Fred. Fattar att nu är det faktiskt på riktigt. Olle börjar fixa och dona med det sista till väskan medan jag sitter på toaletten med full rulle på magen ;) Ringer tillbaka till förlossningen och berättar läget, välkomnas in. Vi stannar av nån anledning kvar hemma i nästan en timma, modigt kan jag tänka såhär i efterhand.

Vi skrivs in på förlossningen 17.20. Sätts med ctg i ca 40 minuter. Har fortf inga direkt onda värkar. Messar till mamma att vi nu är inne och sen till Carro som fick nys om att bebis va påväg. Det skulle jag aldrig klarat förra förlossningen. Både jag och Olle är spända på hur många cm öppen jag är. Vår barnmorska kommer in efter ctgn var klar för att undersöka detta, klockan är nu ca 18.30. Med Fred var jag bara öppen 3cm när vi kom in och vi hoppades verkligen på mer än så nu. Hon gräver lite och tittar sen glatt på oss och säger ”bra jobbat! 7 cm öppen är du!”. Jag och Olle skiner upp som solar och fattar att snart är Sockerbiten alltså här, snart!


CTG

Jag får nu min efterlängtade lustgas och det känns skönt då det börjat göra lite ondare, men fortf fullt hanterbart. Känner det härliga ruset och blir smålullig varje gång. Lustgas är fasen bäst! Olle får prova efter ett tag och först verkar han inte tro att det tar, men sen börjar han asgarva, haha, orutinerat ;) Vi diskuterar sen om jag ska ta EDAn eller inte. Förra ggn hann den ju aldrig ge effekt eftersom krystvärkarna kom igång direkt när den va satt. Men på nått sätt så kändes det tryggt att jag hade den. Barnmorskan tycker inte att jag verkar så spänd eller smärtpåverkad så hon tycker vi ska fundera en liten stund till. När hon kommer tillbaka, 19.20, har vi bestämt att jag vill ta den ändå. Hon undersöker då hur öppen jag är först. ”Ne du, här hinner vi ingen EDA för du är 10cm öppen, nu ska de födas barn närsomhelst”. Olle och jag tittar på varann och fattar ingenting. Skulle det inte vara värre än såhär till 10? Märks att det verkligen är stor skillnad mellan första och andra förlossningen. Barnmorskan skulle bara in på rummet bredvid och skicka över det paret till BB men sen skulle hon stanna hos oss till krystvärkarna kom igång. Om dem skulle komma igång innan skulle vi ringa på klockan. Vilket vi 5 min senare fick göra. Vet egentligen inte om det var en krystvärk eller om det bara var allt adrenalin som gjorde att det kändes så. Men iaf, nu var utdrivningsskedet igång.


F-U..

Jag klagar på att jag känner mig kissnödig men barnmorskan tror att det bara är bebisens huvud som trycker på urinblåsan, men hon tappar mig ändå och det visar sig vara rätt mkt i blåsan ändå. Nu kändes det som att det skulle vara enklare att trycka på. Krystvärkarna gjorde mkt ondare denna gången och jag fick inte ha lustgasen under tiden. Det hade jag velat, men hon tyckte att jag inte kunde ta i ordentligt då. Kändes som att det inte hände nånting när jag krystade. Jag kände också att jag kanske inte riktigt tog i så pass mkt som jag hade kunnat eller borde. Kommer ihåg att jag tänkte att ”fan, måste jag ta i mer, det behövde jag ju inte sist”. Men om man tänker efter så vägde också Freddie nästan 1 kg mindre med så han flög väl mer eller mindre ut, hehe. Barnmorskan var jättebra och hon hjälpte till massor både verbalt hur jag skulle göra och var inne och pilla för att jag skulle känna mer exakt vilka muskler jag skulle ta i med. Jag var genomsvett och kände att det började ta rätt lång tid, ville inte att det skulle bli några komplikationer för att jag inte tog i ordentligt så bestämde att nu får jag börja ta i mer. Olle baddade min panna med kall trasa och tröck varje krystvärk mig i ryggen för att jag skulle ta i bättre. Fick känna när hjässan precis började komma ut, men det kändes inget speciellt, kändes mer som att det bara var massa blod och slaffs. Barnmorskan säger här nångång att hon ser massa hår, massa ljust hår. Jag tänker att hon måste se fel, mörkt hår borde det ju vara. På radion kändes det som att de spelade samma låt hela tiden, Lowlife med Theory Of A Deadman, men antagligen var det ju för att det tog så lång tid så samma låt hann ju komma flera ggr. Eller lång och lång tid, det tog 40 min och krysta fram henne. Men det kändes himla långt till skillnad mot 20 min med Fred. Iaf, tillslut så kom hennes huvud ut och barnmorskan sa att på nästa krystvärk är hon ute. Den väntan på den sista värken kändes som en evighet! Men tillslut kom den och jag tog i som aldrig förr. Och vips så hade jag upp en bebis på magen! Klockan var nu 20.08, alltså allt som allt tog det inte ens 3 timmar från inskrivning! Kändes så himla omtumlande allting, det gick så fort från att vi kom in men sen så lång tid och krysta. Inte alls som jag hade tänkt mig. Så jag kände mig ganska avdankad direkt efteråt. Och inte nog med det. Direkt när hon ploppat ut så splashade det till och det kom massa blod. Detta syndes att det gjorde barnmorskan och undersköterskan lite oroliga. De började viska lite och det blev fart på dem att Olle skulle klippa navelsträngen. Jag var så himla trött efter varit vaken sen dagen innan att jag inte orkade oroa mig. Jag fick spruta för att få ut moderkakan och den glider ut med hjälp av att barnmorskan drar lite lätt i navelsträngen och jag krystar en gång. Dem sätter sen dropp på mig så jag inte ska få blodtrycksfall av blodförlusten. Jag ligger och beundrar underverket som faktiskt hade ljust hår, nästan blondt, medan dem hålls. Känner mig inte ett dugg orolig, jag är ju ändå på ett sjukhus om nått skulle hända.

Dem vet inte varför det kom på mkt blod, förlorade 1liter allt som allt. Men blödningen avtog allt eftersom livmodern drog ihop sig. Dock var det inte så skönt under tiden. För att vara säker på att blödningen avtog så tröcks det ungefär var 10e minut på min mage och drogs nedåt livmodern. Detta gjorde så himla ont! I reflex så slog jag bort handen på barnmorskan flera ggr. Dock visste jag ju att det behövdes göras, men fy fan vad ont det gjorde. Det var nästan värre än krystvärkarna. Efter en stund så undersöker hon om jag spruckit upp nått. Det visar sig bara vara en mindre bristning, förmodligen samma som med Fred, som behövdes sys med två enstaka suturer, skönt! Sedan fick vi in den efterlängtade brickan med mackor och bubbel. Åt upp alla mackorna själv, var så himla hungrig. Inte så konstigt kanske. Kändes verkligen som att jag hade sprungit ett marathonlopp. Var öm i heeela kroppen och varenda muskel. Men vad gjorde det egentligen när man äntligen hade världens finaste Sockerbit på bröstet! Jag kände mig så himla stolt att jag klarade av det denna ggn också, och helt utan nått annat än lustgas. Visste att jag var smärttålig, men ändå, fan vad jag är bra på att föda barn! Hihi..


Stora tjejen..

Straxt efter fikat så var det dags för the moment of truth, vägning och mätning. Har varit vilda gissningar hur stor bebis skulle vara, själv hade jag gissat på 3600 sen länge. Vilket även visades vara rätt. Hela 3605gram vägde hon, även fast hon såg så himla liten ut. Och 50cm lång. Så det var som sagt rätt stor skillnad mot storabror. Inte konstigt om det kändes lite jobbigare. Men som sagt, vad gör det? Nu var äntligen vår familj fulltalig – mamma, pappa, en mörkhårig storebror och en ljushårig lillasyster! Kan det bli bättre <3


Happy family =)